Historik

De flesta raser har fått namn efter platsen dom kommer ifrån (Lakeland terrier, t.ex.) eller för den typ av arbete dom ska utföra som Fox Terrier. Vad gör då en man så speciell att hans namn är ihågkommet mer än hundra år efter hans död? Jo, det är små vita terriers, nu kända och älskade över hela världen.

Pastor John (Jack) Russell föddes den 21 december 1795 i Belmont House, Dartmouth in South Devon och hade redan som mycket ung ett stort intresse för jakt och hundar.
Under hela sin skoltid försökte han kombinera sina studier med jakt, vilket inte alltid lyckades så bra. Med goda vänners hjälp kunde han hålla ett litet pack av Foxhounds men det var först vid sitt sista år som student han skaffade sin första terrier.
En morgon i Maj 1819 på en promenad träffade han mjölkbudet som hade sin terrier med sig.
Hon var precis det han drömt om. Hon hette Trump och han köpte henne direkt. Det man funderat på i efterhand var om han, som alltid hade ont om pengar verkligen köpte en hund vid första ögonkastet utan vetskap om dess bakgrund eller om det var ett planerat möte. Det får vi aldrig veta.
Trump hade tanfärgade fläckar över båda öronen och ögonen, sk. badgerteckning och vid svansroten en liten fläck, inte större än en penny. Därav angiven färgmarkering i rasstandarden idag.
Hugh Danziel författare till ”The Fox Terrier” försökte spåra linjerna bakom Trump, men med dåligt resultat. Han hittade mjölkbudets namn, men det enda någon kunde komma ihåg var att han var välkänd för kvaliteten på sina terriers.

Pastor Russell hade två passioner i livet, sitt kyrkliga arbete och rävjakt från hästryggen.

Den 30 maj 1826 gifte sig John Russell med Miss Penelope Incledon Bury, dotter till Admiral och Mrs Bury of Dennington. Kort därefter flyttade de nygifta från South Moulton till Iddesleigh, där den unge John blev pastorsadjunkt. Några år senare gick flytten till byn Swymbridge där han fortsatte sitt pastorsvärv. Här kom han att stanna i nästan femtio år. Det är också härifrån han är mest känd, både som pastor och terrieruppfödare och det var här de flesta valparna föddes. Penelope delade hans intresse både för rävjakt och jakthundsuppfödning. Hans trevliga och älskvärda uppträdande och hans duktiga terriers gjorde att ryktet spred sig och han blev inbjuden att jaga över andra markägares områden. Trots allt detta så var hans ekonomi en ständig källa till kompromisser. Hans knala pastorslön fick avgöra hur många hundar han hade råd att hålla och hur mycket han kunde jaga.

Pastor Russell var mycket aktiv inom hundsporten och en av grundarna till The Kennel Club 1873 där han var medlem till sin död tio år senare. Han blev dock med tiden besviken över hur dåtidens uppfödare i The Kennel Club mer avlade på exteriöra detaljer än de jaktliga. Han dömde Fox Terriers bl.a. på The Kennel Club’s egen utställning på Crystal Palace i Juni 1874 med över etthundrafemtio deltagare. Redan då var uppdelningen mellan showtypen och den gammaldags arbetande terriern tydlig. Han lär sorgset ha sagt: ”Jag ser sällan eller aldrig en riktig Fox Terrier nuförtiden”.
Själv hade han tydliga förväntningar på sina terriers. Han sade att en riktig Fox Terrier inte var avsedd att döda utan dess intelligens skulle alltid avhålla den från ett sådant brott.

Pastor Russell dog 28 april 1883, 88 år gammal.
Kyrkogården i Swymbridge var packad med mer än tusen människor vad hans begravning och kyrkan var fylld. Alla hade de kommit för att ta ett sista farväl av en man som var älskad och respekterad i hela West Country.

Redan 1895 var det en grupp entusiaster som bildade the Parson Jack Russell Terrier Club med syfte att uppmuntra aveln av den gammaldags typen av North Devon Fox Terrier som haft en framskjuten ställning genom Pastor Russells avel. En stor del i arbetet att upprätthålla intresset för Pastor Russells terrier efter hans död hade terriermannen Arthur Heinemann född 1871.
Pastor Russell och Heinemann kände dock aldrig varandra. Arthur Heinemann skrev om standarden något och ställde bland annat större krav på skärpa hos hundarna som jakthundar, då grävlingjakten var på uppåtgående. Efter Heinemanns död 1930 fortsatte hans kennelhjälp Miss Annie Harris med uppfödningen och klubben var livaktig till efter andra världskriget.
Andra kända uppfödare från den tiden var Miss Alys Serell och Miss Augusta Guest. Miss Guest mest berömda hanhund var Old Tip, som vad man tror gick direkt tillbaka till pastor Russells hundar.
Under denna tiden spred sig rasen snabbt i England och många fick upp ögonen för den lilla käcka terriern. Det var också nu som karaktären av en egen ras började synas tydligt i rasen. The Kennel Club beskrev också rasen som en variant av foxterriern.

På 1980-talet återuppväckte fyra personer – Ruth Hussey-Wilford, John Creed, Vernon Bartlett och Pauline Hancock – The Parson Club i England. Syftet var att bevara och aktivt arbeta för att försöka få den högbenta ”Parson Jack Russell terriern” godkänd som ras i kennelklubben. Med hjälp av rashistoria, dokument och handskrivna stamtavlor fördes en lång och målmedveten kamp för att övertyga The Kennel Club om att den högbenta varianten var den ursprungliga rasen och till sist fick man till ett möte. 1990 blev standarden antagen och Parson Jack Russell blev godkänd som ras i sitt hemland. FCI tog in rasen i rullorna 1991 och 1997 fick den cert rättigheter i England.

1991 hade Svenska Kennelklubben en mönstring och fem Jack Russell blev godkända som Parson Jack Russell. Året därpå, hösten 1992 hade Svenska Terrierklubben anordnat en domarkonferens då bland annat Frank och Jean Jackson var där och pratade om rasen. Tjugofyra hundar mönstrades in och vi hade en start på tjugonio hundar i rasen.
1993 bildades den svenska rasklubben med namnet Svenska Parson Jack Russell Terrier Klubben och 1996 får rasen i Sverige certrättigheter.
2001 ändrar FCI rasens namn till Parson Russell Terrier och 2002 beslutar klubben att anta namnet Svenska Parson Russell Terrier Klubben.